Mitt liv.
Skolan.
Skolan ger mig en klump i magen. En stenhård, kall klump som inte vill försvinna. Pappa tjatar på mig, eller kanske hotar han mig mer med att sätta mig i en vanlig skola. Och då blir klumpen större och jag sätter mig framför datorn. Stirrar på uppgiften. Och skriver. Sedan läser jag igenom det och finner att det är oläsligt. Jag förstår det inte själv. Jag blir arg och raderar alltihopa. Jag är så arg, så arg att det gör ont, arg för att jag inte klarar av någonting alls. Någonsin. Aldrig.
En sak som skrämmer mig är att mitt mående är så kopplat till min skola. Min skola är liksom det som jag kommer att bli. Men jag har insett att jag varken kan, eller orkar, bli någonting. Jag vet inte vad jag vill bli, jag vet inte om jag vill bli någonting alls. Jag kommer nog inte kunna skaffa barn, först och främst kommer jag inte hitta någon att skaffa dem med och så kommer jag inte klara av att se dem växa upp, och så är jag så jävla knäpp att jag inte vill utsätta mina barn för mig, för det kommer säkert inte vara ett roligt liv.
Inatt, och i söndags natt så stod jag i köket. Tyst. I söndags natt så tittade jag bara, men i natt så höll jag i den. Jag höll och riktade. Nuddade. Sedan tänkte jag på lillasystern, hur mycket sämre hon skulle må.
Och sedan flimmrade den vanliga fantasin förbi, att mörda hela familjen och sedan mig själv. Men så finner jag att det vore väl jävligt taskigt för någon av oss måste väl tycka om att leva? Eller?
Det är äckligt, äckligt att stå där och tänka. Jag har skrivit en lista på vad de kan sälja, vilka saker som har ett värde i mitt rum, bett dem att radera Data E:. De vill inte veta vad som finns på data E:. Och det skrev jag ihop för någon vecka sedan.
Jag behöver kanske solljus. Jag behöver veta vad jag vill göra med mitt liv. Mitt liv.
