Vem av er tror att jag kan lura mamma att köpa den här åt mig? 120$ och 30$ i frakt? Jag ska älska ihjäl den isåfall! 50 inch i midja och byst... aw, jag önskar jag hade pengar just nu...
Och den kommer med headdress!

Jag fick just reda på hur bra det känns att få komplimanger. <3

Well, today's Caturday, och jag känner mig inte glad. Jag känner mig nera, tittar på melodifestivalen och är deppig.

Drömde att jag och Frida var på Uppcon, och så drömde jag om att jag hade drömt en annan dröm där Sinna satt på UKK med sin dator, och så utbrast jag till Frida. "Det här har jag drömt om." Och så ställde vi oss i den korta kön. Vi kom in, men det var ingen där så vi sprang runt och letade och bestämde oss för att gå ut. Då var kön jättelång och vi ställde oss bakom fjortisar i underkläder.

Det var rätt underligt... jag hoppas att det inte kommer kännas så på nästa UppCon. Nu sitter jag och kommer ihåg Bran Hambric och snubben som skrev honom, vad han nu hette. Och min outline är nästan klar, jag ska hålla den simpel nu i juni.
Oswald, Isolde och Leigh är föräldralösa trillingar som bor och jobbar en circus, och de ska rymma med den nya, äventyrliga gripen. ^^

Jag har ingen fantasi längre, eller koncentrationsförmåga. Därför ska jag vara med i WriDaNoJu, Write a Damn Novel in June.
Jag har sex dagar (med idag) på mig att komma på en plot, karaktärer och liknande, men jag kan knappt hålla mig! Åh, vad jag är sugen...
50.000 ord i juni, klarar jag det? Klart jag gör!

Hoho, nu måste jag skicka start och slutreflektioner till människor.

En stank av ruttet kött fyller mina näsborrar. En stank av dött, försiktigt inlindat med spyor. En stank som sakta fräter sönder min hjärna.
Jag vet att det är inbillning, att ett rum inte kan lukta, att någons kläder, även om man hatar denna person, inte kan lukta så starkt, kläder luktar svagt av bäraren, och om inte min pappa är död så ser jag ingen anledning till att det luktar så starkt som det gör.
Salta tårar börjar droppa ner på mina jeans. Jag gråter, och jag gråter i ett tiotal minuter. Sedan sitter jag tyst. Tystnaden fyller upp mina öron, knullar min hjärna. Jag skriker tyst, skriker på hjälp, skriker så högt att skriken överröstar tystnaden.


Det kan vara det bästa jag någonsin gjort.
Och det gör mig galen.

Helt ärligt så är denna tjej min idol.
Jag älskar henne, hon är så episk, så awesome. Jag har tyckt om henne från början, och kanske skämts lite för det... men jag gillar henne...
Jag tycker hon är söt, rak och ärlig, och för in i helvete ja, hon är överklass det är ju det som är charmen, hon hade pengar men nu har hon ännu mer.

Vi som kommer ihåg då Kent var skit, då vi skrattade åt Jocke Berg, då man bara hört Max 500 på SVTs barnkanal.
Jag minns Kent, jag minns hur jag, en liten nio-åring stirrade på musikvideon till Kärleken väntar. Och var det inte så man kände sig?
Som en bortkommen nioåring läste jag Starlet, visste det mesta. Jag var en fjortis vid nio år, tack och lov. Skrattade åt Jocke Berg, man hör inte vad de sjunger.
Och idag kan jag inte säga att jag har lyssnat så mycket på Kent, men jag älskar dem ändå, om än bara för deras texter.
Jag antar att nioåriga fjortisar är för unga för Jocke Berg.

Panikattack igen. ”Vart är mina hörlurar?” Sprang runt och letade, skrek, gav upp och klädde av mig. Fick ingen luft, har inte ringt till Jonas än. Måste städa mitt rum.

Ingen sömn.
Jag sover, somnar oftast direkt, eller ganska snart, men jag går liksom aldrig ner i den där djupa delen, det är som om jag bara vilar. Jag har ju haft det så här i två månader nu, så jag antar att det inte är så, eller att jag klarar mig.
Otäcka, octäcka mardrömmar varje natt, men jag vaknar aldrig.
Snart, på torsdag ska jag träffa doktorn, och imorgon Camilla... buhu, jag har så mycket att göra nuförtiden.

Igår kom jag hem från Gamleby.
Igår åkte jag ifrån min barndom.
Jag kommer alltid minnas när vi låg i den mörka vårnatten, jag, Henrik, Frida och Martin, på betongen med vattnet skvalpandes under oss. Jag kommer alltid komma ihåg hur vi värmde varandra. Hur Bella, Sarah och Micho satt på bryggan och hur vi tyst låg där. Vi sa inget på flera minuter, det behövdes inte. Vi värmde varandra och sa djupa citat.
”Vad händer med en stjärnbild om en stjärna faller?”
”Har du någonsin tänkt på att din hjärna faktiskt kommer ihåg allt det här, tar in allt det här?”
Kärlek, värme, sjövatten och kyla. Vänners värme, vänners tankar som tvinnades ihop. Jag är känner knappt någon annan än Frida och Bella, men den kvällen var vi alla tillsammans.
Jag tror vi alla kommer att komma ihåg den där kvällen. Den sista kvällen innan vi blev stora. För om tio år kommer vi skriva facebook medelanden, eller vad som nu är grejen då, att vi saknar varandra, men vi har absolut inte tid att träffas. Jag kommer alltid minnas den kvällen som en av mina bästa i mitt liv, men så kommer jag glömma bort den alldeles för snart.
Men jag ska alltid minnas den där värmen, kroppar mot kroppar, lukten av köld och vårnatt, musiken som pumpades ut från gården, hur tysta vi var, våra skratt, våra leenden.
Jag minns att jag blundade, kröp in i Fridas jacka och tänkte på hur mycket jag älskade henne, och att hon luktade schampo.

”Truly great friends are hard to find, difficult to leave, and impossible to forget.”

Ångest.
Jag kan skriva det så många gånger, men ordet beskriver inte känslan. Ångest.
Ångest är en svart, eller grön svart, eller grå klibbig sak som sitter i bröstet på en, som väver ett spindelnät i magen, får en att andas alldeles för sällan.
Ångesten slår, dunkar, gör ont. Den våldtar en, medan man förtvivlat sitter i ett hörn och andas. Den får en att svettas, att inte formulera sig. Att hata, sig själv och andra. Den får en att hyperventilera, att skrika åt människor man älskar. Man kan inte sitta still, men inte heller stå. Man kan inte skriva, eller läsa, eller koncentrera sig på någonting. Man kan inte heller sluta med det man gör så hur dåligt man än tycker det är måste man fortsätta på det.
Ångest får en att förtvivlat skrika högt, får en att kräla fram på golvet, vira in sig i sina täcken och fundera på bästa sättet att få bort den. Och det finns inget annat sätt än att göra illa sig själv, eller att dö.
Och eftersom man är klokare än att dö, så genomlider man det, medan huvudet sprängs sönder, det pulserar, det smärtar... man dör inombords. Man tänker på saker som gör en lycklig, försöker frammana bilder på människor man tycker om, älskar, hatar. Men känner inga känslor, får inga tydliga signaler. Man finns bara där, utan att tycka någonting. Och det gör ont. Ångest gör ont.

Fyfan... det där ser ju så jävla gott ut samtidigt som det ser så jävla äckligt ut. Jag blev i alla fall fett hungrig...
Och jag vet vart jag kan få en sån burgare... på Burger King.

Idag har det hänt mycket.
Jag har gått ner två kilo fast jag inte gjort något. That's like wow!
Frida har bokat tågbiljetter upp till Stockholm nästa vecka, vi ska ju till G-by. Det gick på 429 kronor. Tänk hur mycket manga du kan köpa för det. (Åtta böcker... *drool*)
Och imorgon är det uppspel. O.O NeRvIgT jue!

Jag blev sugen på att läsa om Death Note idag. Sedan kom jag ihåg att böckerna bara var så där fantastiska i början, att en helt normal elev kunde bestämma över så mycket, men sedan i mitten av bok tre då denna vanliga eleven inte var så vanlig längre han JOBBADE i sin egen utredning. Det var jävligt avtändade och jag blev inte tänd förens jag läste klockscenen igen, sen gick det tillbaka till det vanliga, ja tills L dog då.
Och Lights död... den var pirrig ända ner i tårna.

Så varför kan jag inte sluta titta på den här?