If I were victorian

måndag 18 oktober 2010Y

Jobb?

Jag behöver verkligen ett jobb. Seriöst. Det spelar ingen roll vad det är (ja, inget olagligt då) bara de genererar pengar. XD
Just nu så vill jag ha: Nyan. En KDF Mill, med peruk och frakt blir det 303 $, Varav jag har ca 80$.
Sedan vill jag ha kläder till Nyan. Och jag vill ha Arcadias Lolita klänningar. Jag har en lista. 250$ exklusive frakt.

ends at 20:16

fredag 15 oktober 2010Y

Mästerverk

Åh, varför kan jag inte skriva så där bra längre... jag har så mycket att skriva och så lite liv. Jag måste låna en bra bok. Oh well, nedan ett utdrag ur mitt mästerverk som gör mig galen av sin sunkighet.

Barndomen.

I november 1993 var jag en encellig organism, eller sperma, som kom från Herr Leijonkrans kuk in i den blivande Fru Leijonkrans, då Johanssons, fitta. Det är så livet börjar, man börjar som en encellig spermie i ett ägg, i en fitta.
Men jag var ett Misstag. Ett misstag som skulle hatas, älskas och plågas. Jag blev till i stunden, i nuet. Inget man tänkte på.
Min far, Herr Leijonkrans, donator av spermien som sedan blev jag, var ett prakexempel på framgånghet. Han var rik, gammal (39), framgånsrik och förvånansvärt stilig om man tänker på att plastikoperationer inte var så vanligt för män i början av 90-talet.
Min mor, den blivande Fru Leijonkrans, var en tjugofemårig fitta med stora plastbröst som min far fått syn på, blev kåt på och började dejta. Hon var från Dalarna och hade flyttat till Stockholm samma år med sin kompis Yvonne.
Och när far hade bankat på henne så fortsatte han dejta henne ett tag, idag önskar han nog att han slutat på direkten. För tre månader senare kom den blivande Fru Leijonkrans in i Herr Leijonkrans sovrum, iklädd endast en morgonrock och slängde plaststickan på honom. Plaststickan som visade att jag fanns.
Herr Leijonkrans tog skydd bakom det heliga löftet om giftermål och redan en månad senare stod de på en utav Greklands stränder och lovade varandra evig trohet. (Egentligen inte. Far och mor skrev på ett papper i juni.)
Sedan i juli, föddes jag. Fru Leijonkrans födde mig ensam då Far var iväg på affärsresa. (det vill säga knullade en ny fitta med stora bröst någonstans i Sverige) Jag ska tydligen ha varit liten och inte andats när jag kom ut så de fick desperat slå mig i baken. Jag ville alltså inte ens leva från första början.
Jag virades in i en filt och fördes hem i en taxibil, lades ner i spjälsängen och de närmaste tio åren glömdes jag bort.
Och ja, hälften av det där var påhitt, det är ingen som har tagit sig tid att berätta det där för mig. Jag träffade mycket sällan mina föräldrar när jag var liten, och när jag träffade min far så slog han mig, ibland mor också. (eftersom far slog henne) Jag blev alltså aldrig uppfostrad och visste knappt någonting om livet då jag sattes på dagis vid ett år. Från klockan åtta till sex på kvällen satt jag på det där jävla snobbdagiset.
Jag var inget vilt barn. Jag var ett lugnt, skrämt barn som aldrig sa något, eller sa emot. Jag var prövande, men inte vild, höjde någon rösten så sprang jag och gömde mig.
Jag minns ingenting av mitt tredje år på dagis, och det är tydligen för att när jag var fyra så ska jag tydligen blivit traumatiserad av en man som hette Per Wärme under en rätt lång tid. Han ska tydligen orsakat vem jag är i dag. Suga kuk fuckar verkligen upp ens liv, eller hur?
Själv tror jag att det är Herr Leijonkrans fel och skiter i Per Wärme, jag är mer rädd för far än för honom.
När jag var fem så insåg jag att rädsla var någonting jag skulle få leva med i resten av mitt liv, att ångesten, att dess klibbiga hat alltid skulle forma mig. Jag förstod att livet var ont, att alla i det var onda och bara ville utnyttja mig. När jag var fem skulle jag ha fått en lillasyster, hon skulle ha hetat Ellen. Hon skulle ha varit min. Hon var ett misstag, precis som jag. Men far blev arg på mor, och han dödade min Ellen. Mina psykologer säger att jag hoppade över stadiet där jag var Gud, det var alltid andra som bestämde över mig och att det är därför jag är som jag är idag.
När jag var sex så fick jag en hundvalp, men Herr Leijonkrans dödade den när den skällde en eftermiddag. Jag minns hur han tog upp den i nacken, skrek åt den och slängde in den i stenväggen, jag minns ljudet av splittrat ben som studsade mot väggen och jag minns hur jag släpade omkring på kroppen i dagar efteråt, tills vår städerska hittade honom i min säng. Det är nog därför jag är som jag är idag.
När jag var sju så upptäckte jag hur korkad jag var. Vem kan sitt telefonnummer? Vem vet vart de bor? Vem vet, vem kan, vem är, vem gör, vem, vem, vem?
Jag lärde mig aldrig någonting, de skickade runt mig till olika lärare som förgäves försökte få mig att förstå, förstå att livet gick ut på sådant jag inte brydde mig om. Far gav mig örfil efter örfil, spark efter spark, sa förlåt och köpte presenter när han ångrade sig. Skrek åt mig, sa att Per Wärme gjorde ett förbannat dåligt jobb. (då han inte knullade mig) Mina vänner brukar skrika åt mig och säga att jag var så ensam, kanske är det därför jag är som jag är idag?
När jag var åtta så började jag att bli mobbad. De äldre, eller bara längre hatade mig, bara för att jag var lätt att hata. De tvingade mig att dricka toavatten, sa att jag inte fick gå till fritids. Annars skulle de slå mig.
När jag var nio så upptäckte min mamma det, och hon började skrika åt lärarna. Den trettiofyra-åriga galna mor som sprang runt på höga klackar och skrek åt lärarna, full och dan. Jag skämdes, Herr Leijonkrans skämdes och skiljde sig från henne. Och då började det riktigt hemska.
Herr Leijonkrans anklagde Fru Leijonkrans för att vara alkoholist, vilket hon också var, så därför så därför fick han ensam vårdnad om mig. Jag fick med andra ord bara träffa min mor en gång per månad. (då hon inte hade ”permis” från rehab och då var hon ju knappast med mig.)
Herr Leijonkrans blev snart kåt igen och åkte till Thailand för att hitta sig en ny fitta, men den här gången utan stora bröst. Det blev en kvinna med långt svart hår, en ung kvinna på nitton år som hette Kaylaya.
Och när vi kom hem, inte för att jag hade fått följa med, jag hade varit hos min senila farmor som trodde att jag var hennes kattvakt. Eller något liknande.
Så när Kaylaya kom till oss så var hon godheten själv, hon gav mig en kram. Jag brydde mig inte ens om Herr Leijonkrans komentarer. Jag var bara olidligt blyg för denna undersköna varelse, vårat språk var underligt och vi delade hatet för Herr Leijonkrans.
Men hatet vi delade var inte tillräckligt starkt, i alla fall inte när hon blev gravid med den som senare skulle bli Theodore. Theodore var efterlängad, de ville ha honom.
Och när han väl kom så skrek han bara, och alla höll honom, gullade med honom. Älskade honom som om han vore en läskburk.
Jag, som bara var tio år vid det tillfället, var avundsjuk. Jag sökte uppmärksamhet hos den stressade Kaylaya, uppförde mig dåligt så att Herr Leijonkrans skulle bli arg på mig. Jag gjorde mig illa, en dag hade jag med mening kört in en sax i handen, sprang till Herr Leijonkrans som satt och tittade på fotboll. ”Pappa, titta vad jag har gjort.” sa jag och sträckte fram handen. ”Är du inte arg?” Han tittade på mig, skakade på huvudet och skrek åt Kaylaya som förskräckt la om min hand. Men ingen brydde sig.
Några dagar senare satt vi på BUP och Herr Leijonkrans sa: ”När man har ett så krävande barn, plus en nyfödd bebis så är det svårt att ta hand om båda. Och jag tror det skulle vara bra för denna nyfikna unge att få träffa nya människor.” Log stort och skrattade bullrigt.

ends at 22:41

söndag 10 oktober 2010Y

Doubt and despise.

Humans are born alone, they think alone and they die alone.

I am turning into a kinder, fatter version of Momoko. Det är läskigt. Men jag gillar det. Jag mår sämre igen. Tror jag. Men maten går bra. Tror jag. Jo, det gör den.
Allt är väl fint. Tvivlar på så mycket. Det är väl det som är jobbigt. Att tvivla. Men jag vet ju vad som händer med bloggen när jag mår sämre. Den får plötsligt så många fler inlägg... Men tvivel är inte roligt att tvivla på allting.

Jag föraktar några människor så mycket. Några människor som rör sig runt där jag är, som försurar min vardag och får mig att tvivla på mig själv... fan också. Jag önskar faktiskt att de dog. Jag log när en av dem satte upp en sales post att de lämnade lolita för ett tag sedan. Åh så hysteriskt roligt det var.

Over and out.

ends at 12:01

torsdag 7 oktober 2010Y

Köpplaner

Jag tror att jag ska samla ihop till en blus härnäst och sedan till Nyan. (KDF)
Jag kommer med andra ord behöva ca... 450 dollar eller något.... jag behöver ett jobb.

På måndag så ska jag köpa en Babyklänning, sedan behöver jag en underkjol, jag har mailat KKJJ om hon gör comissions, hoppas, hoppas. Och ett par bloomers. Men de kan jag nog sy själv. Behöver bara hitta ett tyg. (mental note: fråga mormor)

När Nyan har 1 klänning så kommer jag börja klä mig i lolita på allvar och eventuellt sälja Dango mot en Latifee Yellow... jag älskar Dango, men hans fötter gör mig förbannad. >:(

ends at 20:09

tisdag 5 oktober 2010Y

Neeee?

Long time no see.
Mitt liv är kaos. Min dator dog för en vecka sedan och jag fick igång den idag. Jag fick dra upp hela tangentbordet för att kunna göra rent fläkten, det var ett helfete att sätta tillbaka knapparna igen.
Kaos, lite depression, lolita och höst. Nu behövs det bara varm choklad, långt hår och pengar för att jag ska må bra.

Jag har en ny idol. Hon var inte min idol förut, jag hatade henne ganska mycket för att hon verkade så elit. Men idag så är hon nog min största inspirationskälla. Hon inspirerar mig som lolita och person.

ends at 14:26