Kärlek är madrasser på golvet.
Seriöst, det finns inget mysigare, med kärleksfullt än att ligga ner på golvet, på en tunn madrass och invänta sömn medan någon jävel borstar tänderna på toan. Hårt golv, kompisar, klockan är tre, mätt på kladdkaka och stirrat på tv-spel.
Det är kärlek för mig, och jag har inte upplevt det än. lol.

Ah. Idag åt jag ingen frukost. .__. Utan åt lunch direkt.
Sedan, tre timmar senare då jag tvättat håret och skrivit något så ringde Bella och frågade om vi skulle göra makaroner.
Efter två och en halv timme stod vi med sex, stora fula makaronger och fler spritsade små sötisar. De blev lila hallonmakaroner. Sliskigt söta som vanligt.

Fan vilket monotont, glatt inlägg det blev. Ja, ja. ^^

Shit dosen't happen.
Shit occurs.

Jag vill träffa en tjej som jag tillbringade tid hos för ett år sedan. Jag åkte med henne och hennes far ifrån Stockholm till hennes nya lägenhet och hem. Jag visste knappt vem hon var, vi hade bara skickat några pm till varandra.
Hon skulle sy mig en klänning. Vi kom dit vid nio-tio eller något. Hon presenterade mig för hennes pojkvän.
Hon gjorde lunch, tvingade mig att dricka annanasjuice och var så trevlig, snäll och glad mot lilla blyga mig. Hon sa att jag skulle bli en bra lolita.
Jag addade henne på facebook iförgår, jag vill träffa henne igen. Jag vill prata, titta, le, skratta. Men hur? Jag har inte träffat henne på ett år, och då var det bara en gång. Jag kan väl inte bara slänga iväg ett mail; "Hej, minns du mig, vill du ses?" bara för att vi är vänner på Facebook? Nej, jag vågar inte. Det är otroligt pinsamt.
Även om det sista hon sa när jag klev på tåget var; "Jag hoppas vi träffas någon mer gång."

"... att kräkas upp sin själ."

Jag har ideer om saker och ting. Särskilt när det gäller min själ. För två år sedan så läste jag His Dark Materials, eller Guldkompassen och följande böcker, av Phillip Pullman
I HDM, som utspelar sig i ett alternativt universum, representeras deras själar i form av djur, som en egen person, utanför sin kropp. De kallas för daimoner. Det är din alldeles egna, den renaste formen av dig själv.
Jag tror inte att vi har små djur som går omkring bredvid oss, men jag tror att vi är två. Jag delar mig själv med någonting, jag vet att min daimon, det allra renaste, modigaste av mig finns inom mig. Gömd någonstans finns han, min själ. Som är jag.
Att kräkas upp sin själ, det har jag läst någonstans. Att ligga på golvet, darra av maktlöshet och självhat, då undrar jag om man inte kräker upp sin själ. Jag tror att i den stunden behöver man en omfamning, om så av sin egen själ.
Jag får ofta stöd av den andra personen inne i mig. Vi konverserar, han hjälper mig i jobbiga situationer. Jag kan känna hur han tar min hand.
Jag hoppas innerligt att det renaste, vackraste i mig är min själ.

Raderar okänt folk från min facebook.
Går med i fanklubbar.
Känner klumpen i magen, det bränner i halsen. Kliar i fötterna. Hatar mig själv. Fan jävla fitt jävel. Fan jävla allting.
Någon som vill umgås? Eller är jag bannlyst och hatad?

Scene 1
A dark room. A person with no inspiration have given up on writing.
And fade out.

THE END

Jag ser på Wallander – Hemligheten. Och jag kommer ihåg en dokumentärserie. Det handlade om ungdomsfängelser i Ryssland. Jag fick se en sjuttonårig killes kuk då han genomsöktes innan han fick träffa sin flickvän, fick höra skräck historierna om hur de jagades ut ur sina rum på nätterna, i kylan. Hur de blev behandlade på ett sånt inhumant sätt. Det var våldtäkter från personalen, slagsmål och våldsbrott bland de interna.
Men jag kommer aldrig glömma när en av pojkarna berättade varför han satt inne. Pojken, som var 17, hade varit elva år, varit tillsammans med sin kompis och druckit vodka som de stulit. Han hade varit beroende sedan han var liten. Och så kom hans åttaåriga bror in. Han och hans kompis våldtog honom och mördade honom genom att dänga hans huvud i elementet. (Jag var tio år när jag såg den, det var sent på kvällen och kvällen efter kom det en serie om ungdommar i Ukraina och lim, men jag tror det gick något åt det hållet.) Och det fick han livstid för. I ett kallt, känslolöst fängelse satte de en elvaåring som mördat och våldtagit sin bror.
Jag har inte tänkt på honom. Nästan aldrig. Och nu kommer aldrig den mentala bilden av hans ansikte att släppa. Och jag kommer undra vart han är idag. Om han ångrar sig, vad han gör.
Det är nu jag ska avsluta med finess, men vad fan, det går inte.

Jag hittade just en ljus, spännande känsla mitt i allt det mörka som pågår. Jag valde att inte gå på min avslutning. Jag valde att inte trängas, gråta, ge meningslösa blommor och att sammanbitet le. Jag valde att se våran bal, den vi hade igår kväll, som slutet.
Jag kommer aldrig bli gammal och rynkig. Jag kommer aldrig bli en medelmåtta, jag kommer vara den elev som de kommer tänka tillbaka på, söka upp på facebook och le åt.
Jag kommer inte sluta storartat, jag kommer sluta helt vanligt. Eller i mitten av en katastrof. Men i mina lärares, i mina skolkamraters minnen, kommer jag vara tjejen som hade skumma solglasögonen med bra betyg och som hängde med den rödhåriga blondinen och instrumentgeniet. Det finns ett jättebra citat, från en jättebra film, som sägs av Johnny Depp, men det är alldeles för långt och jag kommer inte ihåg det.
Därför tar jag ett annat citat, av en annan vis(are) man, som ligger mig djupt i hjärtat.

Hate the sin, not the sinner - Ghandi

OMG! GE MIG DENNA KLÄNNING I MIN STORLEK, OCH KANSKE I ANNAN FÄRG SÅ GER JAG DIG EN TREDJEDEL AV MINA FONDER!
Nej, men seriöst. Den är ju underbar, under-fucking-bar, den är liksom precis som min kära Lady Lovelace förmodligen skulle se ut. Jag ska göra denna klänning, eller tvinga Vivicore att göra den åt mig, eller någon annan.

Hur det känns.