Den 20 maj kommer jag att få träffa en doktor. Den 20.
Det är jävligt lång tid kvar. Och jag hoppas att jag pallar.
Jag hatar min jävla sömn. Den fungerar inte?

07.45 Vaknar, irriterad sedan pirrar det till i magen. Jag går och duschar.
08.00 Jag sätter på toasten, tittar på BBC Entertainment.
08.15 Lägger i mackan och stirrar på TV.
08.20 Har glömt bort mackan! Men kommer på den och äter den. Nomnom!
08.30 Börjar ta på mig mina kläder. Det tar sin lilla tid.
08.50 Gör hår och make-up! Lovely!
09.30 Frida ringer och vi bestämmer en ny tid.
09.45 Går hemmifrån till centrum, ska ta ut pengar. Väntar på seg ICA-personal.
09.59 Tar ut pengar och springer ner till T-banan (söt kille i spärren <3)
10.05 Tåget kommer, träffar Frida
10.40 Kommer till Tekniska Högskolan efter ett byte, vi är disorienterade och jag är nervös.
10.53 vi är framme vid Tokyo Stop, kööar!!
12.15 VI KOMMER IN! WOHOOOOO! Jag köpte en HelloKitty väska, en hårgrej från Van Asch, BTSSB Autum Collection och en blus! Lovely! Träffade Nadde, Kim och Vanessa! <3
12.30 Vi går ut. Puh, trångt. Vi ringer Henrik "Var finns subway i stan?"
12.45 Vi är på Subway i slussen! Nommar i oss mackor och chips. Nomnomnom!!!!
13.33 Är vi mätta! Och ringer Henrik som först säger att vi ska gå på Bounce med Kalle.
13.45 No Bounce, vi drar till Gamla Stan och Saturn Return istället. Dem har stängt.
14.05 Vi entrar SF-bokhandeln. Nomnomnom igen?
14.45 Vi går ut från SF med en Hello Kitty plansh. Vi vandrar runt till brända tomten, sedan till Mineur.
15.10 Vi är på Mineur, Frida och jag köper Banana Split smoothies! Den var lite för mjölkig.
15.45 Efter att Henrik blivit antastad, mentalt våldtagen så drar vi hem!
16.15 Jag är hemma och jag dushar.

DET VAR EN AWESOME DAY! TACK FRIDA, HENRIK OCH... LOLITAELITEN!!

En guide till hur du tar dig till Tokyo Stop och lolita-loppisen:

1. Väck din kompis, möt upp henne vid din station.
2. Ta dig till Kungliga Tekniska Högskolans tunnelbane station.
3. Gå förbi apoteker och fortsätt Valhallagatan ner.
4. Gå över vägen (åt vänster) när du ser ett skumt oranget kakel.
5. Gå långt, förbi Sushiresturangen som tydligen ska vara awesome.
6. Är du framme? Om inte: who cares? I will be.

Eliten.
Den fruktade, den älskade.
Lolita-maffian.
Jag älskar dem, samtidigt som jag fruktar dem. Jag vill se ut som dem, ha deras garderob. Jag vill ha deras erkännande och jag vill ha deras kritik.
Det är underligt egentligen. Jag som inte bryr mig ett Yan-san om kläder i vanliga fall, eller smink, eller skor. Jag finner det tråkigt, löjligt, idiotiskt, sterotypiskt. Men när jag fann lolita, så blev jag glad. Jag började söka efter erkännande, blev blyg, blev vacker, blev egoistisk. Men bara när jag försiktig sitter bakom min skärm och läser om itas och sådant.
Jag önskar att jag ska vara som eliten. Jag önskar jag var eliten. Jag önskar att jag en dag blir en del av eliten.
Förmodligen kommer lolita vara utdött, långt borta. Precis som jag vill ha det.
När jag möter eliten på söndag kommer jag att svettas bort allt mitt smink, se ut som en gris och vara rädd.
Jag tror nämligen att jag är en av dem ända plus-size/fattie-chans i hela Sverige.

Eliten, från Paperlace , one of them.

Explorer eller Firefox?
Firefox är "snabbare" (men det märkts ju inte) och man kan använda Loli-chatten.
Explorer är min, jag är harcore basic i allt. Google, Microsoft, Explorer, uTorrent... det enda jag inte inte har basic är skrivprogram där jag använder OpenOffice. (looove)

Jag använder båda! Awesome!

...innocent and tiny.

Alla verkar ta det här med loli-loppisen fett allvarligt. Nu blir jag rädd.
Jag älskar lolita, men gud vad jag hatar allt det runt omkring. Jag hatar att vara social, att prata via internet, jag gillar mig själv, det sällskap jag ger mig själv och min familj använder jag som överlevnad.
Jag skulle inte våga gå om det inte var för Fritz.
Undrar vad det blir för väder på Lördag...

Jag är nu officiellt en gammal tant.
Jag kan inte sova, äter tabletter och kosttillskott. Har ont i ryggen, benen och överallt. (ÖVERALLT)
Och idag skulle vi ha bild i skolan, eller musik då, och vår låt ska vara klar om typ två veckor. Vi har tio sekunder gitarrspel. O.O
Säg godnatt till tanten nu barn.

Runt den här tiden på året, runt vårtiden, då det snart börjar knoppa, då jag läser dagliga raporter om Sakura som blommar ut, då brukar jag drömma mig bort till det land som får mitt hjärta att slå ett extra slag.
Jag börjar tänka på budistmunkar, kungahuset och skolan. Jag börjar tänka på skolväskor, underliga kareoke klubbar, maten, pinnar, Gud, kärlek och hat.
Jag säger en sak: Jag älskar det där landet.
Det finns dåliga saker med det, förmodligen mer dåliga än bra, eller en jämn balans i alla fall, som det är i alla länder. Jag säger inte att det är ett perfekt land, för in i helvete Norge och England ger mig samma jävla känsla i maggropen. Till och med Uppsala får mig att le.
Det är bara någonting som får mig att tro det, jag ser snart Japan på samma sätt som jag ser Sverige, ett svennigt, urtrist land med nerknarkade ungdomar och gubbar som lever på bidrag. Och vet ni vad. Det är charmen med länder.
Japan har allt det där (men inga hemlösa, nej, nej, det har regeringen sagt. -.-) och förmodligen är det ännu sorgligare (inte lika stor jämnställdhet, fett mycket skola (är du inte smart så är du fett korkad) och en massa andra annat skit) men det är ett land som håller ihop. Där familjen är viktig, där man har en roll i samhället, där allting går i en takt.
Som en kapitalistisk komunist armé. Allt går precis ihop och man nöjer sig. Jag älskar det.
Jag älskar tanken att göra bentos medan min man jobbar sent, jag älskar tanken på att handla på tisdagar för att det är discount då, jag skulle älska det.

Jag är inte kär i Japan för att dem har manga, lolita eller cosplay, jag skulle gilla det lika mycket om de inte hade dem sakerna så skulle jag älskat landet ändå. Även om jag nog skulle haft problem att upptäcka det.

Om jag fick bestämma så skulle jag leva tillsammans med Ponyo och Sosukes familj på den där klippan, jobba på ett ålderdomshem och skjutsa min son till dagis. Jag vill vara lycklig. Normal och ovetande.

Idag sa min läkare att jag la grunden för hela mitt liv.
Att jag stod på kanten till hela mitt liv.
Att jag hade all möjlighet i världen att göra vad jag vill med mitt liv.
Ändra det, älska det, hata det.
Att jag är min egen gud. Att jag är den som ger mig fan på saker.
Jag är bara femton, jag måste bara komma ihåg det.

... lovar jag att alltid stänga av min dator när jag använder henne.
Jag ska köpa Norton Protection och en fläkt åt henne, jag sa städa henne och ordna så hon faktiskt får stå på ett skrivbord.
Jag älskar henne.
Min fina lilla Toshiba.
Min fina lilla Ichigo.

^^
Idag åt jag budapest. Och drack cola. Och jag ville inte ens äta upp hela.
Och jag tänkte på min vanliga dröm, om att äta ärtsoppa och sedan gräddtårta som i Glasblåsarens barn, och jag gillade den inte längre.

Sedan fixade jag med min bloggmall och tog bort credits. Bah!!! Måste fixa det.

Vad finns det att säga?
Jag är behörig på alla gymnasium jag sökte till. Men vad in i helvete betyder "behörig"?

Två papper.
Två papper för att jag ska sova bra. Jag ska städa, duscha varmt, inte ha datorn i sängen, varva ner, inte tänka, inte prata, duscha varmt (tända FUCKING STEARINLJUS!!!), hänga fram morgondagens kläder.
Fan allt det där kommer bara göra mig ännu galnare. "Men, den där boken ska inte vara där, och den där blomkrukan är sne. Så har jag gjort allt nu? Men vänta här nu, tänk om Benjamin inte skulle kyssa Lucas... nej, tänk inte på det. Shit, jag glömde att släcka ljusen!". Det kommer inte funka.
Seriöst. Jag är skum. Hjälp?

Okej. En sida tog det innan jag börja tänka på Gilbert.
Min story handlar om en anoretisk pojke (duh) i London (duh) i slutet av 1800-talet (duh). Självklart har han blivit sexuellt utnyttjad och allt sånt där. (it's to much Gilbert already)
Och sen så ska det väl mer handla om hans sjukdom än kärlek, för att få bort Gilbert referenserna. Han är ju självklart inte lika... vågad som Gilbert, han är ju styrd av sin sjukdom. Och liksom, tja, då är man inte Gilbert. (jag har tänkt på att anorektiker har taskigt hår och inte ser shoujo ut! Han ser ut som en ljusare/vitare/blondare/mer Gilberthårigare/kortare Ryuuk.)
Sedan forskar jag i om en anorektiker kan röka, knarka eller supa utan att få matångesten. (läs=tror en anorektiker att man går upp i vikt av sprit, och om dem gör, skiter dem då i det?) Bah... jag får fortsätta skriva. Förresten så heter den som titeln. På fina herrklubbar så valde man att ha hasch i marmeladen för att det var finare än att röka den. XP

Förresten fick jag G på tyska NP! YAY!!

Jag tror att jag har det nu.
En story!
Och för in i helvete jag tänker inte släppa den, inte nu, inte aldrig. Två historier har jag släppt redan, men den här håller jag fast vid.
Sömnen får gnaga på mig så länga jag vill, jag stannar uppe tills jag har en någorlunda outline eller tills batteriet tar slut.

"I write for the same reason I breathe, if I didn't I would die." ~ Isaac Asimov

...ooooooooooo*tar ett andetag*o!
När viruset tog min dator så försvann även en engelska uppsats! >:( Jag kommer fan dööö...

För övrigt har jag märkt att mitt liv är ganska tråkigt. Just nu undrar jag om jag ska köpa bläckpatroner för att skriva ut artwork och sätta upp det i taket eller om jag ska spara till Kaze to Ki no Uta... ELLER om jag ska pallra mig iväg och köpa en dyr rosett på loli-loppisen, om det ens finns en sån.

Ingenting som jag skriver duger!
När jag skriver något så är det bara; ”Nej, det har inte samma starka personlighet som Kaze to Ki no Uta!” eller ”Nej, han är för lik Gilbert, fast han har ingen logik bakom det!” eller ”För PORRIGT! Kaze to Ki no Uta var inte så porrig!” eller ”Jag stavde Auguste fel... wait a minute... elak farbror/pappa... damn it!”.
Vad ni borde tänka nu?
Jag ska lyssna på Chopin och sucka. Imorgon ska jag inte gå till skolan, för in i helvete, vi gör inget på måndagar. Det är bättre om jag finkammar tekniken, pjäsen och engelskan.

"Usch, usch, usch!" det är allt jag har att säga och kanske ett och annat fy.
Det är svårt att koncentrera sig på dem saker man borde göra när allt man kan tänka på är Girubato och Seji! När jag inte kan andas när jag tänker på dem. När jag nästan kissar på mig av längtan. När jag försöker att skriva, tänka, andas, men allt jag kan göra är att tänka på den där dumma, idiotiska, underbara mangan. Det är hemskt, jag älskar den.
Det här suger rumpa. Usch, usch, usch för oöversatt kärlek.

Så jag är nyss hemkommen från Alice i Underlandet 3D. Och den var okej. Men inte mer än så. Den var fint gjord, mörk och hade humor på vissa ställen (okej, bara den vita drottningen). Hjärter Dam... vad ska man säga... jag älskade henne till djupet av mitt hjärta. Hon ville ju bara finna kärlek.
Men Johnny Depp... eller the Mad Hatter. Öh? Vad in i helfete? Varför är han skotte, varför ser han ut som Ronald MacDonald? Och vad in i helfete var det med den där fula dansen.

Lite kuriosa om upprörda mig: "Kingsleigh, hon hette inte Kingsleigh! Hon hette Lidell och när hon gifte sig blev hon Alice Hargreaves! The står i God Child!"