Jag ser på Wallander – Hemligheten. Och jag kommer ihåg en dokumentärserie. Det handlade om ungdomsfängelser i Ryssland. Jag fick se en sjuttonårig killes kuk då han genomsöktes innan han fick träffa sin flickvän, fick höra skräck historierna om hur de jagades ut ur sina rum på nätterna, i kylan. Hur de blev behandlade på ett sånt inhumant sätt. Det var våldtäkter från personalen, slagsmål och våldsbrott bland de interna.
Men jag kommer aldrig glömma när en av pojkarna berättade varför han satt inne. Pojken, som var 17, hade varit elva år, varit tillsammans med sin kompis och druckit vodka som de stulit. Han hade varit beroende sedan han var liten. Och så kom hans åttaåriga bror in. Han och hans kompis våldtog honom och mördade honom genom att dänga hans huvud i elementet. (Jag var tio år när jag såg den, det var sent på kvällen och kvällen efter kom det en serie om ungdommar i Ukraina och lim, men jag tror det gick något åt det hållet.) Och det fick han livstid för. I ett kallt, känslolöst fängelse satte de en elvaåring som mördat och våldtagit sin bror.
Jag har inte tänkt på honom. Nästan aldrig. Och nu kommer aldrig den mentala bilden av hans ansikte att släppa. Och jag kommer undra vart han är idag. Om han ångrar sig, vad han gör.
Det är nu jag ska avsluta med finess, men vad fan, det går inte.