"... att kräkas upp sin själ."

Jag har ideer om saker och ting. Särskilt när det gäller min själ. För två år sedan så läste jag His Dark Materials, eller Guldkompassen och följande böcker, av Phillip Pullman
I HDM, som utspelar sig i ett alternativt universum, representeras deras själar i form av djur, som en egen person, utanför sin kropp. De kallas för daimoner. Det är din alldeles egna, den renaste formen av dig själv.
Jag tror inte att vi har små djur som går omkring bredvid oss, men jag tror att vi är två. Jag delar mig själv med någonting, jag vet att min daimon, det allra renaste, modigaste av mig finns inom mig. Gömd någonstans finns han, min själ. Som är jag.
Att kräkas upp sin själ, det har jag läst någonstans. Att ligga på golvet, darra av maktlöshet och självhat, då undrar jag om man inte kräker upp sin själ. Jag tror att i den stunden behöver man en omfamning, om så av sin egen själ.
Jag får ofta stöd av den andra personen inne i mig. Vi konverserar, han hjälper mig i jobbiga situationer. Jag kan känna hur han tar min hand.
Jag hoppas innerligt att det renaste, vackraste i mig är min själ.