En stank av ruttet kött fyller mina näsborrar. En stank av dött, försiktigt inlindat med spyor. En stank som sakta fräter sönder min hjärna. Jag vet att det är inbillning, att ett rum inte kan lukta, att någons kläder, även om man hatar denna person, inte kan lukta så starkt, kläder luktar svagt av bäraren, och om inte min pappa är död så ser jag ingen anledning till att det luktar så starkt som det gör. Salta tårar börjar droppa ner på mina jeans. Jag gråter, och jag gråter i ett tiotal minuter. Sedan sitter jag tyst. Tystnaden fyller upp mina öron, knullar min hjärna. Jag skriker tyst, skriker på hjälp, skriker så högt att skriken överröstar tystnaden.
Det kan vara det bästa jag någonsin gjort. Och det gör mig galen.
