Ångest.
Jag kan skriva det så många gånger, men ordet beskriver inte känslan. Ångest.
Ångest är en svart, eller grön svart, eller grå klibbig sak som sitter i bröstet på en, som väver ett spindelnät i magen, får en att andas alldeles för sällan.
Ångesten slår, dunkar, gör ont. Den våldtar en, medan man förtvivlat sitter i ett hörn och andas. Den får en att svettas, att inte formulera sig. Att hata, sig själv och andra. Den får en att hyperventilera, att skrika åt människor man älskar. Man kan inte sitta still, men inte heller stå. Man kan inte skriva, eller läsa, eller koncentrera sig på någonting. Man kan inte heller sluta med det man gör så hur dåligt man än tycker det är måste man fortsätta på det.
Ångest får en att förtvivlat skrika högt, får en att kräla fram på golvet, vira in sig i sina täcken och fundera på bästa sättet att få bort den. Och det finns inget annat sätt än att göra illa sig själv, eller att dö.
Och eftersom man är klokare än att dö, så genomlider man det, medan huvudet sprängs sönder, det pulserar, det smärtar... man dör inombords. Man tänker på saker som gör en lycklig, försöker frammana bilder på människor man tycker om, älskar, hatar. Men känner inga känslor, får inga tydliga signaler. Man finns bara där, utan att tycka någonting. Och det gör ont. Ångest gör ont.