Runt den här tiden på året, runt vårtiden, då det snart börjar knoppa, då jag läser dagliga raporter om Sakura som blommar ut, då brukar jag drömma mig bort till det land som får mitt hjärta att slå ett extra slag.
Jag börjar tänka på budistmunkar, kungahuset och skolan. Jag börjar tänka på skolväskor, underliga kareoke klubbar, maten, pinnar, Gud, kärlek och hat.
Jag säger en sak: Jag älskar det där landet.
Det finns dåliga saker med det, förmodligen mer dåliga än bra, eller en jämn balans i alla fall, som det är i alla länder. Jag säger inte att det är ett perfekt land, för in i helvete Norge och England ger mig samma jävla känsla i maggropen. Till och med Uppsala får mig att le.
Det är bara någonting som får mig att tro det, jag ser snart Japan på samma sätt som jag ser Sverige, ett svennigt, urtrist land med nerknarkade ungdomar och gubbar som lever på bidrag. Och vet ni vad. Det är charmen med länder.
Japan har allt det där (men inga hemlösa, nej, nej, det har regeringen sagt. -.-) och förmodligen är det ännu sorgligare (inte lika stor jämnställdhet, fett mycket skola (är du inte smart så är du fett korkad) och en massa andra annat skit) men det är ett land som håller ihop. Där familjen är viktig, där man har en roll i samhället, där allting går i en takt.
Som en kapitalistisk komunist armé. Allt går precis ihop och man nöjer sig. Jag älskar det.
Jag älskar tanken att göra bentos medan min man jobbar sent, jag älskar tanken på att handla på tisdagar för att det är discount då, jag skulle älska det.

Jag är inte kär i Japan för att dem har manga, lolita eller cosplay, jag skulle gilla det lika mycket om de inte hade dem sakerna så skulle jag älskat landet ändå. Även om jag nog skulle haft problem att upptäcka det.

Om jag fick bestämma så skulle jag leva tillsammans med Ponyo och Sosukes familj på den där klippan, jobba på ett ålderdomshem och skjutsa min son till dagis. Jag vill vara lycklig. Normal och ovetande.